4/3-10 ♥ ~
- Den bästa dagen i mitt liv.
Vaknade vid 10-tiden. Eftersom vi fick lov att vänta på att mamma skulle komma hem så kom vi inte härifrån förrän 15:30-16:00. (Vi hade sittplatser, så det var ändå ganska lungt). Var skit nervös hela vägen till Stockholm.
När vi hade kommit fram var vi utsvultna, vi hade inte fått i oss något på hela dagen. Vi käkade lite fort på donken, sen stack vi iväg. Då var klockan över 18:00, vet inte riktigt men typ, kollade inte på klockan. Vi visste inte vart vi skulle, det var många människor & alla sprang åt olika håll utanför Globen. Men vi såg en kö, så vi gick & ställde oss där ihopp om att det är rätt.
Efter ungefär en kvart så tänkte vi nej, det här kan inte stämma, här ska vi inte vara. Det var fullt med sovsäckar, filtar, kuddar osv. runt omkring oss, alltså hade alla ståplatser. Då kom jag att tänka på ett e-mail jag hade fått angående biljetterna, där stod det om olika entren & så, & på vår biljett stod det "Entré 6". Vi stod på entré 3 -.- Haha så vi fick gå till sexan, där var kön inte alls så lång. Så stod vi där hur länge som helst kändes det som & frös nästan ihjäl - det var så jävla kallt! Tappade känseln i hela kroppen typ. Nästan alla hoppade som galningar för att bli lite varma, men det hjälpte inte.
När vi hade köat rätt länge blev vi insläppta i värmen. Vi sprang till våran sektion, tog våra platser & väntade.
Det var inte alls så många människor som jag trodde. & Globen var inte så stort som jag trodde, men det var häftigt iallafall. Vi hade även mycket bättre platser än vi trodde! Såg ju jätte tydligt, även om vi hade beställt biljetterna ganska sent, där hade vi tur!
Konserten skulle börja 19:30, men självklart var det inte så. Det började mycket senare, när exakt vet jag inte.
Tokio Hotel var mycket, mycket, mycket bättre live. Dom var helt underbara. Känslan var obeskrivlig, jag kunde inte fatta att jag satt & tittade på dom. Georg & Tom som hoppade fram ur den där kulan eller vad den nu var som dom kom ut ur, & så Gustav ganska högt uppe med sina trummor. & sist men absolut inte minst - Bill. Det var seriöst helt sjukt, fick värsta chocktillståndet när jag såg honom/dom. I ungefär 2,5 år har jag längtat efter den här dagen, & nu var den här. Det kändes så overkligt!
Jag måste säga att publiken sög. Eller iallafall våran sida, dom med ståplatser var faktiskt bra, & dom som satt på andra siden & i mitten. Men på vår sida så var det typ bara jag&min syrra&några få tjejer till som verkligen skrek/sjöng & ja, gjorde lite allt möjligt, haha...
Jag glömde bort kameran helt, var för koncentrerad på killarna på scenen. Men min syrra hade filmat & tagit lite kort, även fast alla blev jätte dåliga. Vi har en dålig kamera & ljuset där inne gjorde så att bilderna blev ännu sämre. Men för oss räcker det med att se en bild, hur suddig den än är, och tänka tillbaka på när den togs.
När Bill tackade oss så mycket & visade hus glad han blev över att vi fanns där, över att vi gjorde så att dom fick göra det dom älskade att göra mer än något annat - att stå på scen. Han tackade oss för att vi stod ute i kylan i väntan på att få se dom. Man tog det faktiskt personligt! Då tänkte man att allt man gjort var värt det. Jag&min syrra har faktiskt kämpat ganska mycket för dom där biljetterna (lång historia). Vi höll flera gånger på att ge upp & skita i konserten helt, men bara några sekunder senare insåg vi vilken idiotisk idé det var.
Jag kan inte beskriva känslan vi hade i ord, det är helt omöjligt. Efter att ha sätt killarna live så växte deras kärlek mer&mer&mer. Jag förstår om jag låter för överdriven & desperat, men ni anar inte vad det bandet har gjort för mig. Hur mycket dom har hjälpt mig, utan att ens veta om det (rätt sjukt tycker jag, haha). Det bandet är inte ett band, dom är... ja, jag vet inte. Men sagofigurer är dom inte längre iallafall, för nu har man ju sätt dom. Nu är dom verkliga. Nu är dom ännu bättre än sagofigurer!
Tokio Hotel har verkligen olika "sorters" fans. På konserten fanns det barn, ungdomar, vuxna & gamlingar. Det fanns emos, fjortisar&hippies. Det fanns utlänningar & svenskar. När vi köade hörde vi folk snacka på tyska, norska, finska, danska, israelska till och med. Det är helt sjukt, vad bandet har lyckats.
Någontingt jag störde mig riktigt mycket på var fjortisarna som satt några rader framför oss. Vissa satt och smsa. Smsa, okej? Dom satt och smsa på en Tokio Hotel konsert, hur sjukt är inte det? Vissa satt & tog kort på varandra, istället för att ta kort på bandet. Vissa satt där helt sten, som om dom satt på bio. Seriöst, en hade till och med popcorn med sig. Jag sjöng & skrek extra mycket för att få liv på dom, men nej, då fick jag bara massa bitchblickar. Jävla puckon, det är en konsert vi sitter på, inte en biograf!
Haha okej, det här inlägget blev lite långt. Men den här dagen går helt enkelt inte att beskriva. Det var helt otroligt. & det ska göras om.
(Bilderna var så dåliga att jag inte orkar ladda upp dom, ska försöka sova nu. Har sjukt ont i halsen, känns som om mitt huvud kommer att spricka & jag mår jätte illa. Behöver verkligen vila ut!)
Bjuder istället på en bild på underbara Bill. ♥
UPPDATERING: PS. Det där med att sjunga By Your Side i slutet blev inte av. Jag visste ju det redan från början, men det hade faktiskt varit riktigt kul. Men några gula&blå balonger blev iallafall kastade av dom som hade ståplatser (inte för att balongerna kom fram till scenen men, haha...) & sen var dom som stod upp så duktiga att dom gjorde det där med Hey You, dom stampade med fötterna/klappade med händerna & klappade på Bill. Man såg det ganska tydligt från min plats, Bill såg iallafall glad ut ^^
Vaknade vid 10-tiden. Eftersom vi fick lov att vänta på att mamma skulle komma hem så kom vi inte härifrån förrän 15:30-16:00. (Vi hade sittplatser, så det var ändå ganska lungt). Var skit nervös hela vägen till Stockholm.
När vi hade kommit fram var vi utsvultna, vi hade inte fått i oss något på hela dagen. Vi käkade lite fort på donken, sen stack vi iväg. Då var klockan över 18:00, vet inte riktigt men typ, kollade inte på klockan. Vi visste inte vart vi skulle, det var många människor & alla sprang åt olika håll utanför Globen. Men vi såg en kö, så vi gick & ställde oss där ihopp om att det är rätt.
Efter ungefär en kvart så tänkte vi nej, det här kan inte stämma, här ska vi inte vara. Det var fullt med sovsäckar, filtar, kuddar osv. runt omkring oss, alltså hade alla ståplatser. Då kom jag att tänka på ett e-mail jag hade fått angående biljetterna, där stod det om olika entren & så, & på vår biljett stod det "Entré 6". Vi stod på entré 3 -.- Haha så vi fick gå till sexan, där var kön inte alls så lång. Så stod vi där hur länge som helst kändes det som & frös nästan ihjäl - det var så jävla kallt! Tappade känseln i hela kroppen typ. Nästan alla hoppade som galningar för att bli lite varma, men det hjälpte inte.
När vi hade köat rätt länge blev vi insläppta i värmen. Vi sprang till våran sektion, tog våra platser & väntade.
Det var inte alls så många människor som jag trodde. & Globen var inte så stort som jag trodde, men det var häftigt iallafall. Vi hade även mycket bättre platser än vi trodde! Såg ju jätte tydligt, även om vi hade beställt biljetterna ganska sent, där hade vi tur!
Konserten skulle börja 19:30, men självklart var det inte så. Det började mycket senare, när exakt vet jag inte.
Tokio Hotel var mycket, mycket, mycket bättre live. Dom var helt underbara. Känslan var obeskrivlig, jag kunde inte fatta att jag satt & tittade på dom. Georg & Tom som hoppade fram ur den där kulan eller vad den nu var som dom kom ut ur, & så Gustav ganska högt uppe med sina trummor. & sist men absolut inte minst - Bill. Det var seriöst helt sjukt, fick värsta chocktillståndet när jag såg honom/dom. I ungefär 2,5 år har jag längtat efter den här dagen, & nu var den här. Det kändes så overkligt!
Jag måste säga att publiken sög. Eller iallafall våran sida, dom med ståplatser var faktiskt bra, & dom som satt på andra siden & i mitten. Men på vår sida så var det typ bara jag&min syrra&några få tjejer till som verkligen skrek/sjöng & ja, gjorde lite allt möjligt, haha...
Jag glömde bort kameran helt, var för koncentrerad på killarna på scenen. Men min syrra hade filmat & tagit lite kort, även fast alla blev jätte dåliga. Vi har en dålig kamera & ljuset där inne gjorde så att bilderna blev ännu sämre. Men för oss räcker det med att se en bild, hur suddig den än är, och tänka tillbaka på när den togs.
När Bill tackade oss så mycket & visade hus glad han blev över att vi fanns där, över att vi gjorde så att dom fick göra det dom älskade att göra mer än något annat - att stå på scen. Han tackade oss för att vi stod ute i kylan i väntan på att få se dom. Man tog det faktiskt personligt! Då tänkte man att allt man gjort var värt det. Jag&min syrra har faktiskt kämpat ganska mycket för dom där biljetterna (lång historia). Vi höll flera gånger på att ge upp & skita i konserten helt, men bara några sekunder senare insåg vi vilken idiotisk idé det var.
Jag kan inte beskriva känslan vi hade i ord, det är helt omöjligt. Efter att ha sätt killarna live så växte deras kärlek mer&mer&mer. Jag förstår om jag låter för överdriven & desperat, men ni anar inte vad det bandet har gjort för mig. Hur mycket dom har hjälpt mig, utan att ens veta om det (rätt sjukt tycker jag, haha). Det bandet är inte ett band, dom är... ja, jag vet inte. Men sagofigurer är dom inte längre iallafall, för nu har man ju sätt dom. Nu är dom verkliga. Nu är dom ännu bättre än sagofigurer!
Tokio Hotel har verkligen olika "sorters" fans. På konserten fanns det barn, ungdomar, vuxna & gamlingar. Det fanns emos, fjortisar&hippies. Det fanns utlänningar & svenskar. När vi köade hörde vi folk snacka på tyska, norska, finska, danska, israelska till och med. Det är helt sjukt, vad bandet har lyckats.
Någontingt jag störde mig riktigt mycket på var fjortisarna som satt några rader framför oss. Vissa satt och smsa. Smsa, okej? Dom satt och smsa på en Tokio Hotel konsert, hur sjukt är inte det? Vissa satt & tog kort på varandra, istället för att ta kort på bandet. Vissa satt där helt sten, som om dom satt på bio. Seriöst, en hade till och med popcorn med sig. Jag sjöng & skrek extra mycket för att få liv på dom, men nej, då fick jag bara massa bitchblickar. Jävla puckon, det är en konsert vi sitter på, inte en biograf!
Haha okej, det här inlägget blev lite långt. Men den här dagen går helt enkelt inte att beskriva. Det var helt otroligt. & det ska göras om.
(Bilderna var så dåliga att jag inte orkar ladda upp dom, ska försöka sova nu. Har sjukt ont i halsen, känns som om mitt huvud kommer att spricka & jag mår jätte illa. Behöver verkligen vila ut!)
Bjuder istället på en bild på underbara Bill. ♥
UPPDATERING: PS. Det där med att sjunga By Your Side i slutet blev inte av. Jag visste ju det redan från början, men det hade faktiskt varit riktigt kul. Men några gula&blå balonger blev iallafall kastade av dom som hade ståplatser (inte för att balongerna kom fram till scenen men, haha...) & sen var dom som stod upp så duktiga att dom gjorde det där med Hey You, dom stampade med fötterna/klappade med händerna & klappade på Bill. Man såg det ganska tydligt från min plats, Bill såg iallafall glad ut ^^
Kommentarer
Trackback
