.

Jag är svag. Men jag orkar inte ljuga för mig själv längre. Varför ska man göra det egentligen? Jag är väl den jag är, jag orkar inte bry mig längre. Jag har försökt undvika det och försökt vara som någon annan, en stark och säker människa med bra självförtroende och står för sig själv. Men det är jag inte. Jag har blivit sviken så många gånger, men ändå förlåter jag. Jag kan inte annat än att förlåta, även om jag tänker för mig själv "nej, nu räcker det! det har gått för långt, hur länge tänker jag förlåta dom som har sårat mig och krossat mitt hjärta i bitar?"
Men det är inte så enkelt. Jag bryr mig inte längre. Sårar någon eller ljuger för mig får jag skylla mig själv. Det är mitt eget ansvar att tro på folk eller inte. Jag har hört mycket "är du knäpp i huvet? ska du förlåta nu efter allt som har hänt?" Men ja, jag kanske är knäpp i huvet. Jag har inte den styrkan att orka hålla mig uppe och skita i allting, och folk som hånar mig för det... ja, då får dom väl göra det. Jag bryr mig inte är väl kanske fel att säga, för det gör jag. Jag bryr mig och jag blir riktigt sårad men jag orkar inte säga emot. Patetiskt va? Jag tänker förlåta. Det är kanske tillochmed jag som ber om ursäkt. Även om jag inte har gjort ett skit. Även om det är jag som har blivit krossad. Även om det är jag som har gråtit mig till sömns i flera veckor. Men jag får skylla mig själv helt enkelt...
Är det konstigt att jag har dåligt självförtroende?

Förlåt för det här inlägget, men jag är i stort behov av att skriva av mig just nu.